MaryJane

De som träffar mej tror säkert att allt är ganska bra nu men om man skrapar lite på ytan så är verkligheten annorlunda. Jag plågas av ångest dygnet runt. Jag hade en jättejobbig dröm härom natten. Jag klättrade uppför ett berg eller liknande utan nån somhelst säkerhet och jag kände hela tiden att jag höll på att tappa greppet. Ju högre pp jag kom desto ostadigare blev det, styrkan försvann ur armar och händer. Jag grät hela tiden för jag avr så rädd för att falla ner.  Jag kom aldrig till toppen innan drömmen tog slut, men jag föll inte heller.
Det är så min verklighet ser ut. Jag kämpar och kämpar, men hela tiden med känslan av att tappa greppet.
Det är påfrestande att vara social och försöka fungera som en människa. Var ute ett par timmar i dag, i grupp och jag kände mej helt slut när jag kom hem.