to hate itself

1 citodon, 1 tramadol och 1 zyprexa senare och ångesten är fortfarande maxad.
Har suttit senaste dagarna och tänkt mycket på det här med självhat. Det är en känsla som är extremt svår att bli av med. Oavsett terapi, dbt, piller, you name it, så sitter den. Även om jag mer och mer inser att jag egentligen hatar de människor och faktorer som lett mej hit, på självhatets bana så kan jag inte bara stanna upp och tänka "jaha, men då hatar jag inte mej själv då!". Men jag önskar att det var så enkelt.
För varje gång man tar rakbladet och trycker mot huden, för varje gång man tar en tugga mat, för varje piller man sväljer så ökas självhatet, trots att det på nåt sätt är det man har försökt motverka.
Inte där finns heller någon balans.
Att äta ökar självhatet mer och mer men att svälta ger samma effekt. För hur lite man än äter så tycker man att man kan svälta mer, svälta bättre. Hur lyckas man ens uppfinna ett begrepp som heter "svälta bättre"?
Självhatet kan. Självhatet gör sånt.  Med tiden blir man ett med sitt eget förakt och går med på dess instruktioner.

Det påstås att man kan älska sej själv. MEN HUR?

Kommentarer
Postat av: Helena

Man lär känna sig själv, det tror jag är knepet. Hur mörkt det än är får man försöka fokusera på ngnting man är nöjd med och jobba utifrån det. Man får försöka ta sig själv för den man är, acceptera sig själv innan det kan växa till ngnting annat. Men det är en förbannat jobbig och lång process det också, men det går, det tror jag benhårt på att det gör. Och du har många egenskaper att älska, det hoppas jag att du kommer se en dag.

2008-02-14 @ 14:29:06
URL: http://uryala.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0