MaryJane

jag tar lite paus från denna blogg nu, tror jag.
Läs min lite mer "normala" blogg istället.
www.metrobloggen.se/janemary

jag behöver distans från sjukdomen

Jag tänker inte sluta blogga, inte börja cencurera.
Men jag fik ett tips om att jag återigen skulle förklara vad denna blogg egentligen handlar om.
Så jag gör ett försök.

Jag skriver helt enkelt om min vardag med ångest, anorexi, framgångar, motgångar.
Jag kommer aldrig någonsin att glorifiera sjukdomen, men det betyder inte att jag inte ibland på ett sätt "väljer" att falla tillbaka i det.
Jag VILL bli frisk, men ibland ser jag helt enkelt inte möjligheten och de anorektiska tankarna tar över.
Jag är inte pro-ana, jag kommer inte att lägga upp en massa thinspo-bilder, folk som är intresserade av sånt kan använda sej av google eller något av de flertalet Pro-anasiter som finns. Men inte kommer jag att rekomendera några såna heller.

Ni läser min blogg av fri vilja. Take it or leave it.
Jag uttrycker det jag känner, i allmänhet eller för stunden.
Jag har också valt att inte skriva ut tex matdagböcker, "si och så många kalorier åt jag idag" eller berätta speciellt detaljerat om mitt självskadebeteende eller tankar. Jag vet mer än väl hur triggande sånt kan vara. Återigen, google, för intresserade.

Samtidigt funderar jag lite på varför JAG ska behöva cencurera mej själv för att folk inte har nåt vett.

Vi får se. Är inte så peppad på att dela med mej just nu ändå

nu tar jag paus från bloggen ett tag.
Känns som jag mest får skit för att jag uttrycker mina känslor.
Så nu tänker jag hålla dem för mej själv.

adios

Jag vet att jag vilken dag som helst kan bestämma mej för att nu får det vara nog, nu börjar jag svälta igen och så börja äta minimala måltider.
Frågan är ju om jag SKA göra det eller kämpa EMOT!
Det går ju "bra" med maten nu, jag äter för det mesta alla mål, jag kräks inte.
Men ångesten finns där lika mycket som förr. Känslan av hur fet jag blir för varje tugga.
Så äta är oxå en kamp, med självdestruktiva tankar som följd.
Varför skulle det vara bättre? Egentligen?

jag är splittrad till tusen!

uuh jag mår så illa, jag dör! Vill bara kräkas men det vore så förbannat dumt att framkalla det eftersom det lätt kan bli en "vana". eller ja, ovana kanske.
Jag vill bara gå  sova, men tvätten är inte klar än.
Och om jag ska fortsätta må såhär så tänker jag fan inte äta middag idag :S

Mjahaja, här kämpar man på då. Väger nu 45 jävla kilo, det känns helt övermäktigt.  Jo, jag vet, det låter lite men inte för mej.
Och jag känner mej inte bekväm med hela den här äta-dealen, det är så jävla främmande nu. Det känns som jag ger upp hela hela min personlighet, fast jag vet att det kanske inte är så, at jag bara ger upp den anorektiska delen vilket borde vara en bra sak. Men? Känns skumt bara.

Usch

Såhär känner jag mej idag. Ingen rolig känsla alls med tanke på att jag nästan övertygad om att det är sanningen.
usch

Ja, som sagt, efter ett möte med min kontaktperson, som såg i vilket skick jag var i bestämde vi där och då att en säng på psykavdelningen skulle vara det bästa.
Jag gick in för att få sova, en chans att prata av mej, men absolut inte äta något.
Väl där insåg jag väl att det kanske var lika bra att få i sej lite iaf. Det gick lättare än väntat och min kropp skrek efter näring.
Visst var måltiderna jobbiga men inte alls som det hade varit hemma.
Impulserna att kräkas upp maten igen kom titt som tätt men jag föll aldrig för dem. Mycket av det låg säkert i att jag var rädd att personalen skulle tro att jag åkt på magsjuka och isolera mej tills de visste om det var vinterkräksjuka (flera var/hade varit isolerade pga detta, 5 dygn inne på sitt rum, endast), men oavsett anledning så var det ju ett framsteg att jag INTE kräktes.
Även självskadeimpulser kom ibland men även det stod jag emot. Hade iofs inte så mycket till tillhygge men hey, det mesta går att skada sej på.

Efter 10 dagar på avdelningen och ca 4 kg upp (otroligt, jag vet) bestämde jag mej för att jag var tillräckligt stark för att åka hem igen. Läkaren höll med.
Jag fick även senare höra att en annan läkare hade kommit med massa skryt om mej, hur duktig jag hade varit under tiden och vilka framste jag gjorde :D Alltid kul att höra.

Jag använde mycket av tiden till att tänka igenom vad jag kände och även skriva ner en del om varför jag tänker och agerar som jag gör, varför jag har sånt "behov" av sjukdomen. Lite bisarrt att läsa, men förståeligt på ett vänster. Kanske att jag delar med mej vid nåt tillfälle.

Väl hemma så höll jag direkt på att glömma bort att äta, var ju van vid att nån sa till när det var matdags. Men jag kom på mej och lagade mat.
Tyvärr ekar mitt kök så det blir inte mycket mat för tillfället. Har inget att äta till tex frukost och kvällsfika. Bara fått i mej middag idag men så fort pengarna trillar in ska jag handla hem massor. Är väl lika bra att fortsätta äta, även om jag inte behöver laga trerättrers till varje måltid.

It's good to be home

Återigen valde jag att kicka anorexiarsle och la i mej igen. Nu är jag stabil och välgödd. Och det känns helt ok.

skriver mer senare, ska njuta av att vara hemma nu

Kalla mej svag, kalla mej dum, skrik, skäll, slå mej, gör VAD FAN NI VILL, men nu väljer jag anorexin.
Den kommer aldrig att lämna mej helt ändå så varför i helvete hålla på att plåga sej själv hela tiden?

Har vidtagit vissa åtgärder redan, men skit i det ni.
Jag lägger ner mitt sk "friska liv" (som om nån nånsin trodde på det, hah).

fyfan för all jävla skit.

Fan, dagen började ju helt ok. Älsklings-Liza var förbi, vi drack kaffe å hade et bra.
Sen satte jag igång å städade för fullt å allt blev rent å fint.
Jag satte mej och laddade upp bilder för framkallning, njöt av lite glass...

och sen...
Men jag anade att det skulle bli så, redan första glasstuggan jag tog.

Återfall suger. Nu blir det tufft att inte fastna igen

I brist på annat vettigt att göra (eeeh) har jag gjort ny signering. jao

Jag är visst ointressant :p Har sett vissa bloggar som brukar ha frågestunder och det bara väller in frågor. Jag har testat det själv oxå, jag tror jag fick en eller två frågor. Haha.
Jaja, spelar inte så stor roll, jag skriver väl om det mesta ändå kanske. Eller nej, det gör jag väl kanske inte, det är mycket jag utelämnar antar jag (är bara så rädd att det ska uppfattas som pro-ana, i helvete heller), men ja, är nån nyfiken så frågar dom väl.
Men kontentan av det hela är visst att jag är jävligt ointressant haha

Tänkte lite på en sak som briljant liten brud skrev till mej om att man inte kan diagnostisera sej själv. Må så väl vara, men kan man inte vara sjuk för det?
Om jag får en stor cancertumör i välj-själv-kroppsdel, men har extrem läkarskräck och vägrar gå å kolla upp det, har jag inte cancer då?
Är det verkligen så JÄVLA viktigt med ett ORD skrivet på en bit papper?!
Jag har int ens brytt mej om att kolla vad som står  min journal. Det kan mycket väl stå ANOREXIA NERVOSA där, jag vet att jag uppfyllde alla kriterier när jag blev inlagd, men för mej spelar det faktiskt inte så stor roll.
Det förändrar varken mitt mående eller mitt fysiska tillstånd!
VARFÖR hänger folk upp sej på ett litet ord!!!

Ångesten river i mej och jag bara gråter. Känner mej stor som ett hus. Känner mej fan större nu än när jag vägde 15 kg mer.
Jag vet inte hur länge jag klarar att hålla känslorna i schakt, innan jag gör nåt dumt.
Jag är inte självmordsbenägen, jag vill faktiskt inte dö, men jag har faktiskt en gräns oxå. Jag orkar inte sitta och skaka och gråta hela dagarna.
Jag slåss inte längre mot min jävla "sjukdom", jag låter den ta över eftersom jag helt enkelt inte har krafter till något annat.

Alla piller är slut, har inte ens en liten droppe theralen kvar. Jag har tilloch med sökt i jackfickor efter ett litet glömt piller men icke. Det finns helt enkelt inga.

Och tårarna fortsätter rinna