något...
Mitt psyke bryts sakta ner, det kryper i kroppen. Balansgång, alltjämt. Att ständigt tänka på att inte falla för frestelsen att äta, äta, äta. Vägen är vinglig, kantad av frestelser, blodtörstig ångest och tårar.
Jag behöver något som håller mej uppe, som kan hjälpa mej att hålla balansen. Något som får mej att hålla fast vid kontrollen. Något som stärker viljestyrkan, motivationen och ambitionen.
Ambivalent är ett bra ord nu, så känns det till och från. Men jag vill inte känna så, för jag vet att jag vill gå den här vägen. Det är den jag valt för så länge sen och trots fall, sidospår och vilsenhet så är den rätt.
Vilsenhet, ja. Många gånger har jag trampat in på fel stig, gått i cirklar, kommit tillbaka till punkt A, virrat bort mej men ändå fortsatt gå. Ska jag nånsin komma till slutet av stigen?
-kraama-
