bara ord

Blir mest att jag skriver här nu, inte lika många vet om den här...

Livet är allt annat än roligt. Även om jag tycker om att jag inte äter nästan nåt nu så får jag panik vid tanken på hur mycket som är kvar. Hur lång tid det kan ta. Jag är livrädd att det ska hålla ett tag, jag börjar se resultat och så faller jag ner i ätar-träsket igen. Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag orkar ta mej upp ur det. Men jag vet inte hur länge jag orkar svälta och leva på adrenalin-kicken heller.
Jag ska spendera ickeexisterande pengar på modifast imorrn, iaf en förpackning, så jag klarar mej tills näringsdrycker infinnes. 
Jag har en magomväldande, huvudvärksprängande ångest inför söndagen. Tänk om jag inte klarar av det? Ska jag spy tills jag svimmar eller gråta tills jag blir uttorkad. Eller skära tills jag blir blodtömd.
Att bara acceptera faktum vore en hit men det känsn ju inte så troligt. nej.
Men men, några alimemazin och frugans hand så kanske jag inte skär av mej halspulsålsådern iaf. :/
Jag vill gå tillbaka halva mitt liv och INTE välja denna väg. Att inte på nåt sätt ta det beslutet.
Även fast jag säkert djupt inne visste, så trodde jag inte då att detta skulle bli en del av mej, att det skulle följa med, att det skulle bestå.
FAN

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0