MaryJane

Illamåendet blir värre, trycker på hela tiden. Sitter och sväljer och sväljer, men inget kommer upp. Står emot lusten att tvinga mej själv att kräkas. Det vore som att tigga om att hamna där igen. Det vore så enkelt. Två fingrar i halsen, så var det över och jag kanske mår lite bättre. Men hur lätt är det inte att tänka"bara två fingrar i halsen så mår jag bättre" även om det bara gäller ångest över det man ätit?  Balansgång.
Mitt psyke går balansgång oxå. Det är vingligt till tusen och vilken sekund som helst kommer jag ramla av linan med en krash. Och det kommer inte blir ett litet smidigt fall då jag reser på mej, torkar av byxorna och visslar vidare. Åh, nej, det kommer smälla. Hårt. Och jag vet inte hur jag ska göra för att återfå balansen.
Jag har fastnat i tankarna om att "om jag bara slutar äta och gå ner i vikt så blir allt bra". För egentligen, hur bra mådde jag på 39 kg? Visst, klart bättre än nu, men bakom allt så var det inget vidare. Det var dock ingen som visste om nåt då, jag log, jag var social, jag dolde väl hur jag svalt, jag grät inte öppet, ag skar mej inte, jag petade inte mej piller, men vem vet, eller piller eller två hade kanske varit bra? Jag vet inte, det känns som ett helt annat liv. Inte många som var mina vänner så har följt med mej fram till nu, inte på samma sätt som då. Jag vet inte heller om jag sörjer.

jaja, nu har jag varit djup för resten av året