MaryJane

Varför tänker jag så mycket på dej, varför nu? Varför hänger jag kvar vid dåliga minnen av dej? Du har skadat mej psykiskt alltför många gånger, men jag kan inte hata dej. Det sorgliga är att du inte ens förstår vad du gjort, vad du fortfarande gör. Ärren sitter djupt inne, från barndomen. Jag kan inte glömma.
Vissa saker är ändå försent att göra något åt. Det är sånt jag får leva med. Även du, om du mot all förmodan kommer ihåg. Eller om du ens tycker du gjort fel. Jag tror inte det.
Det var meningen att du skulle ta hand om mej, se efter mej, hålla mej när jag var rädd och ledsen.
Du skulle se min smärta och agera. Lyssna, förstå, gråta med mej.
Inget av det hände. Nu är det försent, jag behöver dej inte längre, inte på samma sätt. Men jag kommer förevigt sakna det jag inte fick. Och jag kommer förevigt att undra varför du gjorde som du gjorde.
Vissa minnen är så vidriga att jag inte vill minnas, men på samma sätt vill jag inte heller glömma, vill inte tappa den sanna bilden av dej.
Du behöver inte längre försöka bry dej, du behöver inte längre låtsas ha dåligt samvete för de du inte gjorde eller för den delen, DET du gjorde.
JAG behöver inte längre gråta över dej, men nog fan gör jag det ändå. Jag sörjer det jag gick miste om, det jag borde fått, det jag hade rätt till.
Jag önskar jag kunde släppa taget, men jag kan inte hjälpa att jag trots allt älskar dej.