tankar
uuuh boring. Orkar inte ta mej för nåt idag. Jag är helt enkelt genomslö. Egentligen är jag skitstressad och måste in till stan och handla julklappr, men det får fasiken bli imorrn efter psyk.
Problemet är att jag vet, av tidigare erfarenhet, att handla julisar två dagar före julafton inte är någon höjdare. Man kan ju bli klaustrofobisk för mindre. :S
Fick pressa i mej lunch idag, smakade mest ingenting oh jag var absolut inte hungrig. Men eftersom jag redan äter för lite som det är, så får jag tvinga mej själv ibland. Det är inte jämt att jag får tokångest och inte kan äta, men aptiten är ju inte ännu vad den borde vara, och inte heller hungern så att äta efter klockan, bara för att man ska är inte alltid så roligt.
Usch. Being anorexic do suck. Men ska man bli frisk så måste man ju äta. Finns ju tyvärr inga enkla genvägar, man kan inte bara vakna en dag, vara helt fri från anorexin och bara stiga upp och äta i godan ro. Önskar dock att det funkade så.
Det är helt sinnesjukt att jag bara för mindre än ett år sen önskade att jag var anorektiker, mer eller mindre. "ååh, gud vad härligt att alltid kunna motstå mat, att aldrig känna hunger, blaaah, blaaah". Jisses, vad verkligheten är annorlunda. Hade jag vetat bättre hade det aldrig varit en önskan och det är inget jag ens skulle önska min värsta fiende.
Visst, vikten rasar om man inte äter men det är inte det enda som rasar. Det är helt enkelt inte värt det och nu vill jag faktiskt bli frisk.
Ibland kan jag komma på mej själv att sitta och googla efter thinspo eller liknande, men jag ger upp det lika fort igen. Hela pro-ana-rörelsen äcklar mej numera. Att se anorexi som en livvstil, inte en sjukdom. Ett mål, en dröm. Fy.
Jag skäms över att en gång ha varit där, men man visste ju inte bättre.
Jag trodde att det skulle lösa alla mina problem, att ångesten skulle försvinna.
Knappast!
Om något så har jag väl bara fått mer ångest, jag sover sämre, oroliga drömmar. Jag tappar hår, får blåmärken, sköra naglar...
Nu har jag ändå kommit ifrån den extrema undervikten, har ett BMI på ca 17, men huvudet är inte friskt. Tankarna finns kvar även fast jag lagt på mej ett par kilon. Den mest irriterande tanken, som jag verkligen vill bli av med, är ändå
"Tänk om jag bara hade kunnat gå ner lite till innan jag sökte hjälp"
Bissart, jag vet. Det hade ju bara gjort saken svårare, jobbigare att komma tillbaka igen.
Nej, nu tror jag att jag har delat medmej tillräcklig för den här gången.
Problemet är att jag vet, av tidigare erfarenhet, att handla julisar två dagar före julafton inte är någon höjdare. Man kan ju bli klaustrofobisk för mindre. :S
Fick pressa i mej lunch idag, smakade mest ingenting oh jag var absolut inte hungrig. Men eftersom jag redan äter för lite som det är, så får jag tvinga mej själv ibland. Det är inte jämt att jag får tokångest och inte kan äta, men aptiten är ju inte ännu vad den borde vara, och inte heller hungern så att äta efter klockan, bara för att man ska är inte alltid så roligt.
Usch. Being anorexic do suck. Men ska man bli frisk så måste man ju äta. Finns ju tyvärr inga enkla genvägar, man kan inte bara vakna en dag, vara helt fri från anorexin och bara stiga upp och äta i godan ro. Önskar dock att det funkade så.
Det är helt sinnesjukt att jag bara för mindre än ett år sen önskade att jag var anorektiker, mer eller mindre. "ååh, gud vad härligt att alltid kunna motstå mat, att aldrig känna hunger, blaaah, blaaah". Jisses, vad verkligheten är annorlunda. Hade jag vetat bättre hade det aldrig varit en önskan och det är inget jag ens skulle önska min värsta fiende.
Visst, vikten rasar om man inte äter men det är inte det enda som rasar. Det är helt enkelt inte värt det och nu vill jag faktiskt bli frisk.
Ibland kan jag komma på mej själv att sitta och googla efter thinspo eller liknande, men jag ger upp det lika fort igen. Hela pro-ana-rörelsen äcklar mej numera. Att se anorexi som en livvstil, inte en sjukdom. Ett mål, en dröm. Fy.
Jag skäms över att en gång ha varit där, men man visste ju inte bättre.
Jag trodde att det skulle lösa alla mina problem, att ångesten skulle försvinna.
Knappast!
Om något så har jag väl bara fått mer ångest, jag sover sämre, oroliga drömmar. Jag tappar hår, får blåmärken, sköra naglar...
Nu har jag ändå kommit ifrån den extrema undervikten, har ett BMI på ca 17, men huvudet är inte friskt. Tankarna finns kvar även fast jag lagt på mej ett par kilon. Den mest irriterande tanken, som jag verkligen vill bli av med, är ändå
"Tänk om jag bara hade kunnat gå ner lite till innan jag sökte hjälp"
Bissart, jag vet. Det hade ju bara gjort saken svårare, jobbigare att komma tillbaka igen.
Nej, nu tror jag att jag har delat medmej tillräcklig för den här gången.
Kommentarer
Postat av: Mariesan
Jag är så glad att du insett att det inte är värt skiten att väga så lite! Du Kommer klara det hära-tro- jag finns här och stöttar dej så gott jag kan 60 mil bort-kraama-
Trackback
