how it begun...
Mycket gammalt skit börjar komma upp till ytan. Små minnesglimtar av det förflutna. Inte alltid dåliga saker, men jag får ändå en viss inblick i det hela. En viss förståelse.
Jag tycker ändå att jag var ett ganska lyckligt barn, men när jag tänker efter så kanske jag inte var det. När slutade jag vara glad? När insåg jag att livet inte var en dans på rosor, när slutade dagarna vara fyllda av skratt och lek?
Jag minns en gång när jag fortfarande var barn, kanske inte mer än 6 år gammal, så tog min mamma med mej för att hälsa på hennes "bästa vän". Grejen var att hennes vän var inlagd på psyket, ett benrangel, nära döden pga anorexi. Jag funderar fortfarande på hur det egentligen har påverkat mej. jag borde väl ha blivit avskräckt, sett till att inte hamna i samma situation?
Nu har jag iofs inte hamnat just i den situationen. Nästan benrangel, ja. men aldrig inlagd å aldrig nära döden, men ändå. I nästan hela mitt liv har jag vetat vad anorexi varit, vad det gör med en människa. Likväl har jag hamnat i skiten själv?
Antagligen så låg det nära till hands när jag ville gå ner i vikt. jag kunde alla knep, jag visste hur det gick till. varför krångla när man kan ta den enkla vägen?
Just det faktum att jag som elvaåring inte KUNDE äta har väl bidragit. Att varje tugga jag åt nästan kom upp igen. att jag fick ta minimala tuggor, att en portion kunde ta två timmar att få i sej.
Jag har omedvetet blivit matat (no pun intended) med anorektisk livstil.
hurra
Jag tycker ändå att jag var ett ganska lyckligt barn, men när jag tänker efter så kanske jag inte var det. När slutade jag vara glad? När insåg jag att livet inte var en dans på rosor, när slutade dagarna vara fyllda av skratt och lek?
Jag minns en gång när jag fortfarande var barn, kanske inte mer än 6 år gammal, så tog min mamma med mej för att hälsa på hennes "bästa vän". Grejen var att hennes vän var inlagd på psyket, ett benrangel, nära döden pga anorexi. Jag funderar fortfarande på hur det egentligen har påverkat mej. jag borde väl ha blivit avskräckt, sett till att inte hamna i samma situation?
Nu har jag iofs inte hamnat just i den situationen. Nästan benrangel, ja. men aldrig inlagd å aldrig nära döden, men ändå. I nästan hela mitt liv har jag vetat vad anorexi varit, vad det gör med en människa. Likväl har jag hamnat i skiten själv?
Antagligen så låg det nära till hands när jag ville gå ner i vikt. jag kunde alla knep, jag visste hur det gick till. varför krångla när man kan ta den enkla vägen?
Just det faktum att jag som elvaåring inte KUNDE äta har väl bidragit. Att varje tugga jag åt nästan kom upp igen. att jag fick ta minimala tuggor, att en portion kunde ta två timmar att få i sej.
Jag har omedvetet blivit matat (no pun intended) med anorektisk livstil.
hurra
Kommentarer
Trackback
