MaryJane

nu ska jag bara hitta tillfälle

eller

Idag har jag lust att peta i mej alla piller jag hittar. Jag har ont som fan och jag mår åt helvete.
usch.
Men jag ska inte. en citodon mot värken och lite glamour mot ångesten. Sen får vi se vad det blir av allt.

Tror inte jag har så mycket mer att komma med. this day sucks

Jag klarar inte det här längre. Jag orkar inte kämpa mer. Det finns inte längre några krafter kvar till att förändra, förbättra.  Jag tänker inte ta den enkla vägen och medvetet avsluta allt men jag tänker inte heller kämpa. Inte för att jag vill ge upp utan för att jag helt enkelt inte orkar. Och nu menar jag inte att jag är lat eller så, men mitt psyke orkar inte, min kropp orkar inte.
Även om jag skulle kämpa, ta mej upp på fötter, få en stabil mark, hur länge skulle det vara? Hur lång tid innan marken börjar gunga igen? Innan allt raseras framför mej igen?

Depressionen slår mej blå, ångesten tuggar mej blodig. Kroppen skakar och jag har svårt att andas.
Jag tror inte ens det skulle hjälpa att skära nu, ångesten är för stark.
Ett ton lugnande piller skulle nog göra susen men jag har ju inga.
Jag står så förbannat nära kanten nu och gör allt för att inte falla men orken sinar. Jag tappar snart balansen.
Det hjälper ju inte precis att mitt läkarmöte blev uppskjutet en vecka.

jag dör nu. nästan iaf

Sitter här med en citodoncoctail. 2 dl vatten, 2 citodon brus. yum.
Är förbannat jävla nära att trycka i mej resten (kanske 10 eller vad?). och sen då? och sen?
Men jag vill förihelvete inte! Jag vill inte nästan behöva dö för att få hjälp. jag vill inte dör MEN JAG ORKAR INTE LEVA SÅHÄR!
Nehej, så inga piller. Då finns det rakbladen så. Ett till varje pulsåder?
nehej, inte det heller, nej. för det vill jaf faktiskt inte heller. eftersom jag inte vill dö.
men SNÄLLA; SÄG vad jag ska ta mej till. Jag orkar inte en dag till. jag vet att jag gnäller mycket, ångest hit ångest dit men dethär är fan inget gnäll.
På blodigt allvar, jag orkar snart inte ta ett till andetag.

Nu hr jag verkligen ändrat design så den ska vara i totalt motsats till hur jag känner mej. Men det kanske kan pigga upp mej lite, vem vet.
Tror inte jag orkar skriva så mycket nu, för tillfället är det så skit som det kan bli och jag orkar knappt andas.
Jag orkar inte med allt. Not now, not ever.

neh, ska ut med hund sen lägag mej i fosterställning och gråta sönder ögonen

Orkar jag verkligen gå bakåt i tiden och rota i det som varit, plocka fram minnen och sätta ord på det. Gräva fram det alla mest plågsamma och återigen bearbeta med ord. Ska jag verkligen lyckas dra fram det absolut jobbigaste, saker som ingen vet, som jag inte pratat om förut.
Jag vill skriva ner allt, jag vill sätta ord på det, jag vill skapa men att bara tänka på det ger ångest.
Jag satte mej tidigare redo med papper och penna men ångesten sparkade omkull mej.
"Sluta, låt det förflutna vara, glöm bort, glöm bort"
Men jag kan ju inte glömma.

Målet är att faktiskt lyckas få ner allt i skrift. Jag har inga stora författardrömmar, jag inser ju att det inte bara är att skriva och sen får man skiten utgiven nästa dag, herregud nej. Men även om det bara blir en bok som jag satt ihop själv med boklim så är det iaf nåt jag åstadkommit. sådeså

1 citodon, 1 tramadol och 1 zyprexa senare och ångesten är fortfarande maxad.
Har suttit senaste dagarna och tänkt mycket på det här med självhat. Det är en känsla som är extremt svår att bli av med. Oavsett terapi, dbt, piller, you name it, så sitter den. Även om jag mer och mer inser att jag egentligen hatar de människor och faktorer som lett mej hit, på självhatets bana så kan jag inte bara stanna upp och tänka "jaha, men då hatar jag inte mej själv då!". Men jag önskar att det var så enkelt.
För varje gång man tar rakbladet och trycker mot huden, för varje gång man tar en tugga mat, för varje piller man sväljer så ökas självhatet, trots att det på nåt sätt är det man har försökt motverka.
Inte där finns heller någon balans.
Att äta ökar självhatet mer och mer men att svälta ger samma effekt. För hur lite man än äter så tycker man att man kan svälta mer, svälta bättre. Hur lyckas man ens uppfinna ett begrepp som heter "svälta bättre"?
Självhatet kan. Självhatet gör sånt.  Med tiden blir man ett med sitt eget förakt och går med på dess instruktioner.

Det påstås att man kan älska sej själv. MEN HUR?

istället för allt gnäll jag ständigt spyr ut här får ni njuta av en liten Wilma-film. Hon var en duktig skådis redan som bäbis :P

-Jag har skrivit massa blogginlägg sista tiden.
-Meh, jag har inte sett några?
-Nej jag vet, för jag har bara skrivit dem i huvudet, sen inte längre

Nätterna spenderar jag med att skriva ner saker, bearbeta och formulera tankar. Tyvärr kommer det aldrig längre att att bli just tankar, jag får aldrig ner dem i bloggen. Nästa morgon har jag hunnit förtränga det igen, då finns det inte. Sen kommer natten igen och därmed även tankarna. Jag HATAR nätterna, allt kommer då. Allt man glömt under dagen, allt man valt att inte tänka på, skjuta undan.
Jag önskar jag blev av med min insomni snart, jag hatar verkligen att ligga vaken på nätterna och bara fundera, älta, vrida å vända på saker. En sak är att gå igenom grejer och bearbeta men att bara ligga och plågas, det tär som fan :(