MaryJane

Seeeg dag, vaknade inte ordentligt föränn vid halv tre tiden. Så går det när man suger i sej theralen, mot bättre vetande. Men jag skulle inte ha pallat att vara vaken en natt till.
Blev bjuden på middag av en kompis, det var bra annars hade jag nog inte ätit idag. Var helt galet gott, med kokosmjölk. Sjukt länge sen jag åt det.
Föröker våga mej på saker igen, som just kokosmjölk, Oboy och sånt jag varit rädd för. Åt tillochmed prinskorv på julafton, trots att hela huvudet skrek NEJ!
Jag försöker dock fortfarande hålla mej ifrån kolhydrater, det var min skräck så länge, men jag jobbar å det iaf.
Måste få bort alla nojor, inse att det inte är farligt. Det är bara så förbannat svårt

Det här går inte längre, jag kan inte ens försöka låtsas.
Jag mår så jävla dåligt över all mat jag äter. jag har inga rutiner längre, bara stoppar i mej skit, jag pallar inte.
Allt jag vill är att återgå till svälten igen, jag vill se kilona rasa av och skelettet komma fram.
Problemet är att jag inte vill må så skit som man gör, men just nu känns det värt det, för jag mår fan lika skit av att äta, bara mer psykiskt.
Så vad ska man välja. Psykiskt skit med upphuggna armar eller fyskskt skit med svimmningskänslor?

Jag vet inte längre, allt är uppochner.
Jag vill vara stark, stå emot dessa känslor, men det går inte längre. Jag ÄR INTE stark, har aldrig varit. Envis kanske, men jag vet inte längre åt vilket håll jag ska vara envis.

Så har man överlevt ännu en julafton med flocken. I år var vi "bara" 17 st. Pga av en liten rar 3-åring fick vi utstå tomte i år igen. Min släkt kommer aldrig ge upp.
Men jag fick fina paket och lite pengar iaf. Å jag tjänade 100 kr å att ta ut piercingarna i näsan och läppen, under dagen. That's easy. Haha.

Men det var riktigt jobbigt med all mat jag satte i mej, ångesten lämnade mej aldrig.
Men jag vill oxå vara normal ibland och julmat är riktigt gott.
Bara att acceptera.

Idag ansträngde jag mej för att vara duktig och äta alla målen. Eller nja, halvlögn, jag åt lunch middag och kvällsfika, men det är bra för att vara jag, å vad händer. Jag drabbas av magontet från helvetet själv. Nu sitter jag dubbelvikt som en krumryggad tant och kvider. Tack för den.

När julhelgen är över ska jag dra till biblioteket, betala min skuld där och låna hem boken "Sluta Svälta", och om jag s måste göra alla övningar så ska jag det. Eller ja, iaf de jag behöver göra, sånt som jag inte kan än. Och jag ska suga åt mej alla tips. Önska mej lycka till.

Samtidigt kan jag inte förneka att känslorna åt motsatt håll är mycket starka.
Hur pepp blir man på att äta ordentligt när man sen straffas för det? Hur länge ska jag behöva ha ont i magen för att jag ska kunna vara som normalt folk?
Jag är LESS nu

uuuh boring. Orkar inte ta mej för nåt idag. Jag är helt enkelt genomslö. Egentligen är jag skitstressad och måste in till stan och handla julklappr, men det får fasiken bli imorrn efter psyk.
Problemet är att jag vet, av tidigare erfarenhet, att handla julisar två dagar före julafton inte är någon höjdare. Man kan ju bli klaustrofobisk för mindre. :S

Fick pressa i mej lunch idag, smakade mest ingenting oh jag var absolut inte hungrig. Men eftersom jag redan äter för lite som det är, så får jag tvinga mej själv ibland. Det är inte jämt att jag får tokångest och inte kan äta, men aptiten är ju inte ännu vad den borde vara, och inte heller hungern så att äta efter klockan, bara för att man ska är inte alltid så roligt.
Usch. Being anorexic do suck. Men ska man bli frisk så måste man ju äta. Finns ju tyvärr inga enkla genvägar, man kan inte bara vakna en dag, vara helt fri från anorexin och bara stiga upp och äta i godan ro. Önskar dock att det funkade så.

Det är helt sinnesjukt att jag bara för mindre än ett år sen önskade att jag var anorektiker, mer eller mindre. "ååh, gud vad härligt att alltid kunna motstå mat, att aldrig känna hunger, blaaah, blaaah". Jisses, vad verkligheten är annorlunda. Hade jag vetat bättre hade det aldrig varit en önskan och det är inget jag ens skulle önska min värsta fiende.
Visst, vikten rasar om man inte äter men det är inte det enda som rasar. Det är helt enkelt inte värt det och nu vill jag faktiskt bli frisk.
Ibland kan jag komma på mej själv att sitta och googla efter thinspo eller liknande, men jag ger upp det lika fort igen. Hela pro-ana-rörelsen äcklar mej numera. Att se anorexi som en livvstil, inte en sjukdom. Ett mål, en dröm. Fy.
Jag skäms över att en gång ha varit där, men man visste ju inte bättre.
Jag trodde att det skulle lösa alla mina problem, att ångesten skulle försvinna.
Knappast!
Om något så har jag väl bara fått mer ångest, jag sover sämre, oroliga drömmar. Jag tappar hår, får blåmärken, sköra naglar...
Nu har jag ändå kommit ifrån den extrema undervikten, har ett BMI på ca 17, men huvudet är inte friskt. Tankarna finns kvar även fast jag lagt på mej ett par kilon. Den mest irriterande tanken, som jag verkligen vill bli av med, är ändå
"Tänk om jag bara hade kunnat gå ner lite till innan jag sökte hjälp"
Bissart, jag vet. Det hade ju bara gjort saken svårare, jobbigare att komma tillbaka igen.

Nej, nu tror jag att jag har delat medmej tillräcklig för den här gången.

Idag har jag hämtat soffa, flyttat databord, installerat soffa, handlat, kokat knäck, diskat och dammsugat. Jisses, vad duktig jag är.
Sötskrutt Mariesan kommer med taklampor med mej sen. Går inte att beskriva hur skönt det ska bli med lite ljus här hemma.
Ikväll blir det glögg i mängder, mums.

Tänker inte skriva vikt nu, gått ner igen, men det vill inte upp riktigt. Tycker jag äter som jag ska, fast å andra sidan vad vet jag om vad som är ordentligt. Får kämpa på med det, äta rent socker eller nåt. Usch haha :S

på måndag ska jag träffa psykolog-Helene å vi ska påbörja den stora utredningen.
Dom ska gräva sönder hela mej, och sen sätta diagnos/er o shite.
usch, ser inte fram emot det, alls. men jag tror att det kan vara bra att göra.

 Haha, vägde mej ju hos Hillevi igår, som alltid. Vågen var lite sär å stannade först på 24 kg. 16 kg ner på en vecka, det hade varit en bedrift. Å jag hade nog inte stått på benen. Jag log mest men Hillevi hann tänka massor, som inläggning, dropp, medicinering etc innan vågen hoppade upp på 41 kg. Lite mer troligt. Lite kul var det dock, första gången vågen visat så lite :P

Uuuh, gårdagen gick ut på att, helt ofrivilligt, ligga böjd över toaletten och kräkas. Jävla magsjuka.
Liza kom hit och kokade vätskeersättning och köpte cola och blåbärssoppa. Givetvis fick jag ju inte behålla nåt, föränn framåt kvällen. Lagom skoj.
Idag var det tänkt att jag skulle luncha med min ex-terapeut (hon skulle visst göda upp mej) och sen handla julklappar, men istället sitter jag hemma med småont i magen och är allmänt seg, fast jag slutat kräkas.
Blir mycket flytande föda idag och lite clementiner.

huuuga

Nu har jag internet hemma så nu hoppas jag att ag ska ta mej i kragen och uppdatera bloggen lite oftare.
Funderar oxå på att göra en ny header, men då måste jag ju vara lite kreativ såklart. Vi får se när det blir av.

Har just spenderat 6 dagar hemma hos Marie. Har varit riktigt trevligt med sällskap, kommer bli trist att vara ensam igen men ändå bra att återgå till vardagen. Hur jag nu ska kunna vända på dygnet igen när jag fått internet, haha.

Nog för en här gången tror jag, jag orkar inte gnälla eller så

jag vet inte riktigt va jag håller på med. Ett visst kaos börjar närma sej, ska jag kunna hålla de på avstånd nu när jag själv satt igång hela karusellen? Jag tänkte mej inte för ordentligt.
Vad kommer att hända om dom vill lägga in mej igen? vem tar mina djur då?
Än så länge är det ingen fara, men om karusellen inte stannar i tid så.

jag är inte helt borta.
jag är hemma igen efter 6 veckor på psyk, men jag har inget internet hemma.

well just a quick note

Ibland vet jag inte riktig vad jag ska göra med mej själv...

Fick frågan om när jag blev sjuk.
Jag har varit ätstörd mer eller mindre sen jag var 12-13 år. Är för övrigt 27 år nu.
Har pendlat upp å ner i vikt sen dess, men har inte utvecklat "riktig" anorexi förän nu sista halvåret egentligen.
Har inte fått något diagnos ännu, väntar på en tid för läkarundersökning, full kroppsundersökning och då ska de även sätta diagnos, då får vi se om de sätter diagnosen anorexi eller bara UNS.

well, enough for me

Idag har anorexin tagit strypgrepp.
Det är svårt att andas.
Jag känner mej smutsig, fläckig. Lunchen är kvar i mej, besmittar mej. Det känns inte bra alls, jag önskar att känslan kunde försvinna. att jag kunde vara starkare än anorexin, men det är jag ju inte. Det vet jag ju.

Jag önskar att jag en dag bara kunde be henne dra åt helvete. Be henne försvinna ur mitt liv.
Jag vill styra mej själv, slippa hennes järnhand
:(

Har bestämt att försöka anstränga mej så mycket som möjligt för att den här bloggen så LITE som möjligt ska vara en pro-ana blogg. jag vill inte ha det så, jag vill inte (längre?) uppmuntra. Jag vill absolut inte dra ner andra tjejer (eller killar) i anorexiskiten.
Så, ja...skulle ni uppfatta den (hädanefter) som pro-ana, SÄG TILL, så ska jag absolut bättra mej.
Den kommer ju säkert att uppfattas som anorektisk, såklart, det ÄR mitt tänkande, det är jag. men pro. nej tack

de påstår att jag är för smal?

Fick tips från andra bloggar och så. Tänkte att om det finns nyfinka människor så STÄLL FRÅGOR om mej och så så ska jag samla ihop dem sen och svara på dem så gott jag kan.

adios

Sjukdomen har tagit en skrämmande rikting.Jag är så otroligttrött på det här.
 Det känns so matt allt var lättare innan jag hade sjukdomsinstinkt, innan jag fattde att jag var sjuk (ÄR sjuk). Det rullade på smidigare då.
nu är det krav, plågor, arbete, motarbete,  fall....
Jag vill inte mer

Jag orkar inte riktigt blogga längre.
Vaje dags slåss jag mot ångest, självdestruktiva tankar och impulser, anorexin (jaa sarah, jag har insett det), hetsätandet, sömnlösheten, rastlösheten, ensamheten.
Varje dag är en kamp mot livet, med mej själv som fiende. Jag vet inte längre vad jag vill.
Att kontakta Freja tycktes vara en bra ide. Men dom verkar inte kunna ge mej den hjälp jag behöver ändå. Och jag vet inte längre och jag är mottaglig för nån form av hälp. Men jag ska få en kallelse till kroppsundersökning och den ska jag iaf gå på,sen får vi väl se vad  de blir efter det.
Missade mitt möte på psyk i onsdags för att jag försov mej. Totalt död. Blev helt bakvänt när man måste stoppa kroppen full med kemikalier för att ens kunna lägga sej i sängen.
Vidrigt.

Livet är inte snällt mot mej

Det gick snett nånstans. På vägen mot perfektion. Jag gick vilse, trampade snett och fastnade i en sjukdom. Istället för att jag har all kontroll så fick den all kontroll istället. Jag får bara se på, ta emot all ångest, känna hur det kryper i kroppen.
Nu är jag fast helt enkelt. jag vet inte hur man vänder om. Hur går man tillbaka? Hur ska man kunna ändra om hela sitt liv