MaryJane

jag är ju rätt bra på att bara skriva massa bajs här så jag tänkte att om det är nån som har frågor, eller vill veta mer om nåt så shoot. Jag kan säkert svara på det mesta

Jag har ångest, jag gråter, jag knaprar piller, jag svälter, jag sover antingen 2 timmar eller 15 timmar.
Jag orkar inte ta mej för något, knappt gå till affären.
Det enda som gör at jag ens går utanför dörren är för att hunden behöver gå ut och hans ka inte behöva lida för att jag mår skit. Men sanningen är att jag gärna skulle låna ut honom ett tag, tills jag kan ta bättre hand om honom.
Depressionen är ett faktum.
Jag får väl vara glad över att jag för nån vecka sen tog beslutet att kasta alla rakblad, det vette fan hur det hade slutat annars.

Fan, jag skulle fixa med massa saker. Lägga upp grejer på tradera, ringa bostaden... Orkar ingenting.
Och mitt kök ser ut som hiroshima  själv, men jag bryr mej inte. Diskhjälp tack!

Dagen har bestätt av snabb träffa av Liza, sömn, gråt, ångesteskakningar, självdestruktiva impulser (dockinga handlingar), plågsamt itvingande av smoothie, lite mer tårar och div telefonsamtal-.

Sorry to say, men jag undrar om det örjar bli dags för mej att läggas in igen

Jag har fallit över kanten igen. Den fysiska och psykiska tröttheten tar över, jag har absolut inga krafter att ta mej på rätt spår igen.
Jag vill inte ge upp, men jag vet inte heller hur jag ska komma igen.
Jag vet att det finns folk jag kan ringa, som alltid ställer upp för mej. De kan ge mej tröst och pepp men tyvärr är det energin det sitter i. Och den extrema oviljan att gå upp i vikt.
Ledsen att behöva erkänna detta, men för tillfället kämpar jag arslet av mej för att GÅ NER i vikt. Och jag hatar det, samtidigt som det ger en känsla av trygghet och kontroll.
Jag vet inte varför jag fastnat så hårt i detta beteende när jag egentligen vet att jag vill bli frisk, vill bli fri.
Anorexi är inget liv. Iaf inget värdigt liv.
En ständigt trötthet, snurrande huvud, svaghet i hela kroppen. Sömnsvårigheter, dåligt minne, dålig balans.
Ja, man blir jävligt dum i huvudet av svält, jag talar av erfarenhet.
Men ibland känns det så jävla värt det!

Sakta men säkert och ibland i smabbt takt drar jag tillbaka till henhe värld. hon sätter handfängel på mej ond gags me so I can't scream.
Tears are rolloing, MEN TYILL VILKEN JÄVLA NYTTA!
Jag kan inte bara gråta bort detta, jag kan inte bara fälla några tårar så släpper hon mej, inte från ett sånt här grepp.
Hennes hand är iskall men varm och trygg på samma gång.
Hon viskar ord i mitt öra, bara menade för mej. Hon kommer med löften om en vackrare framtid.
jag VET att det är bullshit, inte fan blir framtiden vackrare. Så pass smart är jag.
Men tänk om det är NÅT jag har missat, nåt jag gjorde fel och därför blev så olycklig sist.
Maybe SHE can help me do this the right way.

Jag försöker tänka på de bra saker i mitt liv, men många pros and blivit cons.
Allt bara förändras hela tiden, en del till det bra, en del inte.
Min vikt ändras, siffrorna blir högre. Jag klarar inte alls av det på samma sätt som jag trodde jag skulle.
Mitt största stöd i nuläget har mycket att ta itu med i sitt tilltrasslade nuläge, jag kan inte kräva nån hjälp av henne.
Och resten av dom finns inte ens kvar i denna stad.
Jag vet inte längre vad jag ska ta mej till, just nu är jag för svag oh nerstämd för att ge mej in på ett krig mot maten.
Krig kommer det väl alltid vara, jag vet bara att jag säkert inte kommr att vinna.
Alltför mycket talar emot det.

Så tänk på det, alla ni som säger hur stark jag är.
Vad säger ni nu då?
Inte så jävla stark, ey?

Tänkte nästan det.
Jag har ingen dödslängtan, jag tänker inte skriva klart detta och sen gå å hänga mej från balkongen.
Nej, jag ska lägga mej i sängen och hoppas på att sömntablettengör sist.
Sen hoppas jag att den röd-ögde Anne O´rexia är jävulsk långt bort i morgon.
Men det är nästan så jag raknar med att hon står vid min sängkant.
"Morning Mary"

Det är tragiskt att säga, men jus nu känns hon som det mest trygga i mitt liv.
Jag tror på mina vänner som oxå försöker hjälpa mej, men pga miss O´rexia har jag så svårt att ta till mej av era råd.
Hon börjar först  främst  förbjuda mej att äta mat man måste tugga. Hon har dragit fram min våg igen, jag skom antligen hade slutat att inte tvångsmässigt väga mej 2 gånger om dagen.

jag älskar henne, samtidigt som orden inte räcker till för att beskriva mitt hat gentemot henne.

oj, et blev ett lång inlägg, dags att sluta nu kanske

Jag har inte längre an anorektisk kropp och det ger mej en enorm känsla av vanmakt. Av misslyckande.
Eftersom huvudet fortfarande är fullt av anorektiska tankar så känner jag att jag BORDE ha kroppen oxå.
Jag önskar det kunde vara tvärtom, en mager kropp men ett helt friskt huvud.
Speciellt när man hela tiden får kommentarer som att "du är inte sjuk, du har ju fan normalvikt, du har ingen aning om vad
anorexi är för nåt".
Jaha? Så alla sjuka tankar upphör när man kommit upp i en speciell vikt? Tänk om edt vore så enkelt.
Igår fick jag återigen impulser att spy upp det jag ätit men jag lyckades stå emot. Hoppas det fortsätter så, jag vill inte hamna i den cirkusen igen.
Har bara så fruktansvärt svårt att acceptera att jag går upp i vikt, även om det stått rätt stilla senaste veckan. Men en vikt över 40 är skräck för mej, tyvärr. Önskar att det inte vara så.
Och jag önskar jag fick tillbaka motivationen som jag hade, men just nu är jag så utmattad att jag inte ens orkar tänka på det.

Tack Andie för den nya headern. Alla var jättefina, lär säkert byta ut dem med jämna mellanrum!

Jag har återigen bevisat att jag inte är stark. Jag föll av banan och nu vet jag inte hur jag ska lyckas komma tillbaka.
Jag har viljan men styrkan sinar.
Och jag visar på liten styrka eftersom det krävdes så lite för att jag skulle falla.
En stark människa hade bara rest sej, borstat av sej och fortsatt på samma väg.
Inte jag.
Jag har fortfarande inte rest mej fullständigt och svagheten tar över och leder mej in i mörkret.

Det händer mycket nu, känns det som. Good and bad.
Tyvärr så har det en viss negativ pverkan även, jag orkar inte alltid engegera mej i att fixa mat, jag hoppar lätt över måltider för jag är helt slut.
Men till skillnad för förut så får jag lätt dåligt samvete över det, jag vill inte slarva.
Måste dock erkänna att det är svårt att acceptera viktuppgången, att bli bekväm med "den nya kroppen". men jag kommer säkert dit.

Idag ka jag ägna mej åt lite städning, börjar se förjävligt ut här.
Nu nu ska jag fixa lite kaffe och sätta igång

Kickar uppåt, fortfarande.
Just varit å handlat hem lite mat, typ grönsaker, potatis, fisk.
Ska nog göra pasta/tonfisksallad till middag idag. Yum. Även köpt en egen konservöppnare så Liza kan få tillbaka sin. Smarta jag köper massa konserver å inser sen att jag inte ens kan öppna skiten. haha.

Idag tyckte psykotanten att jag såg mycket piggare och gladare ut, att det märktes på mej att jag gjort förändringar och mådde bättre :) Hon blev oxå glad när hon såg min matdagbok. Yay.

Nu ska jag pallra mej till finnjävlarna med lite tobak

Nu ska jag bli frisk igen. Nu ska jag få bort alla nojor, alla tankar på svält, all fixering på att gå ner i vikt.
Klart jag fattar att det inte är så enkelt, men nu är jag redo att kämpa, brutalt. Och helhjärtat.
Jag ska faktiskt inte behöva svälta mej själv. Jag ska inte behöva ha vrålångest för att jag äter, jag förtjänar att äta, som alla andra. Jag kan få kontroll över mitt liv utan svält. Det vet jag att jag kan.
Jag ska bli stark igen. Lära mej äta nyttigt, röra mer på mej och få en sundare kroppsinställning.

YES! Jag ska fan se till att klara det här nu!

Just när man tror att man har koll på allt igen så rasar det.
Gjorde upp en plan med mitt psykolog om hur jag lättare ska kunna äta. Jag tyckte det kändes bra, hanterbart på nåt sätt.
Så kom smällen, ett vidrigt svek. En vidrig lögn.
All ilska har tait bort motivationen. Och definitivt all aptit.
Jag vill bara lägga det bakom mej nu, så jag väntar på spänning (HAH!) på en förklaring.
Ursäkter är jag inte intresserad av, det gör varken till eller från, det är avslutat nu.

Svek och lögner bara förstör

Efter en intensiv men ack så trevlig helg med my girls så är jag återigen själv. Ganska skönt faktiskt, även om jag tyckte om sällskapet. Men jag behöver space emellanåt oxå.
Tänkt över min livsituation lite, vad jag gör, hur jag lever och jag måste ändra på en del saker, för att jag ska kunna må bättre. Vi får se hur detta utvecklar sej.
Jag borde kunna fixa det här.

dom har visst inget bättre för sej på sin arbetstid.

Jag får besök över helgen. Ska bli skönt at ha sällskap, kunna fokusera på det istället för alla nojor. Och hon kommer säkert vilja ha mat, som vilken normal människa som helst, då kanske jag får i mej lite mer oxå. Det är nog bra.
Annars blir det Melrose Place-maraton (åååh nostalgi), vi har tre säsonger att plöja igenom, mingel på stan och bara ällmän trevlig slacking :)
Ser verkligen fram emot det här.

Jag överlevde gårdagen, yay. Det var inte så farligt, faktiskt.
Tills jag fck för mej att både vin och champagne var en bra ide. -usch- Det fick jag betala dyrt sen när jag satt på knä över toaletten. Gratis är gott är ingen bra sak alla gånger.

Idag ska jag sega hela dagen, sen ska jag hämta vovve

Massa bloggande idag, visst.

Jag känner mej inget vidare. Jag känner mej rätt illa till mods över middagen jag ska följa med på. Jag önskar jag kunde vara normal. Önskar jag kunde åka dit, glad, och äta middagen utan problem.
Men HUR? Anorexin har ett hårt grepp nu, hur gärna jag än vill bli frisk så är jag inte i närheten. Allt jag kan fokusera på är att tappa några kilon. Men varför? Hur har det blivit såhär. Jag har haft fixeringen så länge att jag fakiskt glömt grunden till det.
Varför vill jag så gärna vara sjukligt smal? Det är ju inte precis så att jag mår bra av det.
Hoppas 2009 blir ett bättre år

Min tracker visar att det är bra mycket mer folk än jag trodde som läser min blogg. Folk från Luleå, Bålsta, Gävle, som jag inte hade en aning om.
Kan inte ni som läser lämna en liten kommentar, så jag vet vilka ni är.

Idag ska jag iaf på nyårsmiddag hos min moster. Egentligen hade jag bestämt mej för att bojkotta nyår helt, men en liten middag kan jag nog överleva. Så länge jag inte får för mej att överäta som en gris.
Sen ska jag bara sitta hemma i soffan, se på film och fira med mej själv, å djuren. Ska bli härligt.
Förra nyår satt jag oxå bara i soffan å såg filmer. Jag är less på att fira nyår. Det är stökigt, svinkallt, det smäller överallt. Nejtack, min soffa är bekväm.
Jisses, jag tror jag börjar bli gammal :P

Jag är så otriligt less på mitt kaotiska liv, mitt störda beteende. Less på att göra saker jag inte minns.
Jag vill somna en kväll och vakna näsa morgon och vaa helt frisk. Jag vill att nästa år ska vara ett bra år.
Men då måste jag kämpa och jag vet inte längre var jag lagt kämparglöden.
Är bara så trött på allt.

Tappade lätt kontrollen i gårkväll/natt och bara åt åt åt.
Försökte tänka att det var ok, bara en liten miss, men jag pallade inte, fick knapra lite gula piller. De sist jag hade kvar  och dum som jag är köpte jag nya idag.
Fick även stilnoct och sobril idag, tryckt i mej en av varje så kanske det blir lite lugnt i skallen.
Kanske kanske kanske försvinner den värsta tjockkänslan.
Min dröm är att äta NORMALT, utan ångest, men ändå vara superskinny, som en sticka.
yeah, you wish....