MaryJane

Sår på benen och ett leende på läpparna.
Fasaden håller dock på att rämna. Allt jag vill är att krypa upp i pappas knä, gråta ut och få tröst. Jag orkar inte hålla mej på fötterna.
Ikväll blir det inte mycket att tala om. Middag med mor och tillhörande och sen bara hit igen och glo på film. Ska se Candy och Från andra sidan. har lite annat oxå, men men.
bestämde oss för att vara nykter på nyår men nu r vi bittra för att vi inte köpt alkohol. damnit.

jaja gott nytt jävla skitår. hoppas 2008 blir bättre

Såhär ser min drömkropp ut! Jag kommer såklart aldrig bli sådär lång, men ja. så jävla VACKER! damnit

Dan före dan före dopparedagen och man förväntas vara i superhömör, peppad för julafton som är så roligt.
Tro mej, det är det inte. Det är folk, det är mat, man förväntas vara så förbannat glad och käck.
Jag är förihelvete inte glad.
Jag slipper iaf min tävlande, pratglada släkt iår men nu ska man tävla mot ett par som är så br aatt de snart ska ha barn!! men oooooh! jag vill inte ha barn, tänker inte skaffa det heller men det ska tydlige vara svårt att acceptera för somliga. Ingen speciell nu egentligen, bara i störts allmänhet. Måste man skaffa barna bara för att man är gifta och ska leva resten av livet ihop. nejtack


blueeeeh

Visst, jag fattar, man behöver äta för att överleva. Mat är en viktig sak men måste man överösas med det? Måste det ständigt pratas om mat i tv, tidningar, radio?
Och varför har mat blivit en sån social sak, lixom "ska vi ses och fika, ska vi ses och äta middag, ska vi ha knytkalas"
Måste man äta för att kunna träffas? Visst, det är kul ibland, men jämt?
Jag har inget emot att folk äter, herregudnej. Folk som kan äta och inte har problem med det ska njuta av det.
Men jag tycker det är jobbigt som fan att hela tiden bli omringad av det.

Jag förstår inte varför det är så svårt för psykologer/läkare/terapeuter att erkänna en ätstörning. När jag för första gången vågade prata lite om mina matproblem med min psykolog så kallade hon det att "krångla med maten". jaha, då är det väl det jag gör. Jag bytte psykolog efter ett tag men hon var inte mycket bättre. jag var helt enkelt bara en tjurig unge som var otacksam å vägrade äta min mat.
Väl på behandlingshemmet så var det inget jag tog upp och jag inte promt behövde göra det och när det väl kom på tal en gång sa min terapeut "ser du dej som en anorexiflicka?". Vad ska jag säga? nej, det gjorde jag ju inte, anorexi hade jag ju inte. Så det fick bli ett nej och därmed fanns inte problemet längre.
Det var inte föränn jag fick en samtals kontakt här som jag tog upp det igen men återigen så blev jag den tjuriga snorungen som bara krånglade.
Allt detta har jag gjort att jag själv har väldigt svårt att erkänna att jag faktiskt har en ätstörning!
Jag har inte extrem undervikt så jag kan inte klassas som anorektisk. Jag hetsäter och kräks inte minst tre dagar i veckan, under minst tre månaders tid så jag klassas inte som bulimiker. Alltså är jag inte sjuk och får därmed ingen hjälp. Så enkelt är det visst inom vården. Jag har accepterat det. Jg fortsätter med mitt tjuriga krångel med maten.
Och låt oss inte glömma, jag RISPAR mej på armarna. Om man måste sy flertalet gånger genom att rispa sej så vill jag nog inte veta vad skära sej betyder för psykologerna. Måste man hugag av sej en kroppsdel?
Jag tror aldrig jag kommer att förstå mej på vården. Den har iaf aldrig förstått sej på mej.

Sitter här och skakar av köld. Känns som det är minusgrader även inomhus. Magen kurrar men jag VÅGAR INTE äta nåt idag, för då slutar jag säkert inte. Jag åt halva natten igår, jag orkar inte med det!
Har slutat med reductil, vet inte om det beror på det kanske. Men å andra sidan kände jag ju ingen positiv effekt av dom heller.
Fan, jag vill bara krypa ner under täcket och inte finnas.
Jag började ju må aningens bättre men jag föll neråt igen. Det gick inte att undvika, det smög sej på och anföll bakifrån, jag hade inte en chans att försvara mej. Men viss kraft hade jag ändå för jag ligger inte på botten ännu.
Än så länge är huvudet ovanför ytan men jag vet faktiskt inte hur länge till. Jag har inga krafter kvar att kämpa med.
Allt har runnit av mej. Hur kommer man med enbart vilja, när man inte har kraften, orken?

såhär började en underbara saga....
haha. gudomligt

De som träffar mej tror säkert att allt är ganska bra nu men om man skrapar lite på ytan så är verkligheten annorlunda. Jag plågas av ångest dygnet runt. Jag hade en jättejobbig dröm härom natten. Jag klättrade uppför ett berg eller liknande utan nån somhelst säkerhet och jag kände hela tiden att jag höll på att tappa greppet. Ju högre pp jag kom desto ostadigare blev det, styrkan försvann ur armar och händer. Jag grät hela tiden för jag avr så rädd för att falla ner.  Jag kom aldrig till toppen innan drömmen tog slut, men jag föll inte heller.
Det är så min verklighet ser ut. Jag kämpar och kämpar, men hela tiden med känslan av att tappa greppet.
Det är påfrestande att vara social och försöka fungera som en människa. Var ute ett par timmar i dag, i grupp och jag kände mej helt slut när jag kom hem.

Jag känner mej helt slut. varje andetag är en påfrestning.
Mycket motvilligt kämpar jag fortfarande. För vad? Detta liv?
Men det finns ljus omkring mej, det vet jag ju. Min fina familj, de vänner som står vid min sida.
Det är bara så lätt att irra bort sej i mörkret. Lågan från ljuset flackar, försvinner ur min syn. Det blir svårare och svårare att hitta tillbaka till men jag vet att jag måste. det är min enda överlevnad

Ångesten håller på att tugga sönder mej. Nu känns det faktiskt som att det skulle kunna bli närkamp med ett rakblad.
Jag är bara så otroligt trött på att falla och behöva börja om igen. Även om fallet inte var hårt, det var ganska lätt att ta sej på fötter igen, men att ständigt bli blåmärkt.
Jag har blåmärken ända in i själen. Mitt psyke är ärrat sen många års strid.
En livslång kamp, som aldrig verkar ta slut.

Bilder flyger runt på näthinnan och bränner. Otrevliga bilder av forna händelser. De ligger långt bak i tiden men läskigt nära i minnet. Jag kan fortfarande höra orden, känna den isande kylan, de psykiska slagen och sparkarna.

Men jag tog mej upp på fötter då också. Starka Maria klarar sej alltid. Hon borstar av dammet och går vidare. Starka Maria klarar allt, det vet vi ju. Se bara på hennes mod. Vilken kämpe.

NEJ!! Jag är inte stark, jag är inte modig!
Ingen fattar hur rädd jag är, hur allt egentligen har påverkat mej, hur gärna jag skulle vilja låta bli att resa mej varje gång jag faller. Livet lägger krokben för mej och jag orkar inte kämpa emot det.
Men lik förbannat reser jag på. Jag är envis, jag är för stolt för att låta nån vinna över mej.
Men jag är för i helvete varken stark eller modig!!

Ångesten trycker ihop mitt huvud, allt blir suddigt, grått. Att pyssla funkar inte så bra, jag sitter mest och tittar på papperet, stämplarna, bilderna, men utan att få ihop det till en färdig bild.
Jag vill få ut alla känslor på ett papper, lägga i en låda och så är det borta.
Det är ju vad jag fick lära mej under terapin. Att sortera känslor och minnen, lägga dem i lådor och ställa undan.
Hur sorterar man minnen då?
Sen ska man ta alla bra färdigheter, alla knep man kan i en ryggsäck och bära runt på. Min ryggsäck är bara en midjeväska för tillfället för jag har tappat all kunskap, alla färdigheter. Den stora ryggsäcken jag en gång hade har tappats på vägen, kanske nånstans där jag gick vilse. Den försvann under allt blod, alla tårar.

Trots att jag mår riktig skit känns det ändå som att jag börjar få lite kontroll över saker, att jag lite mer själv kan välja mina handlingar. Ångesten ligger och trycker i magen, flåsar mej i nacken. Tårarna bränner ständigt bakom ögonlocken, men så är det ju. Det är ju bara att inse, acceptera, gå vidare. Framåt.
Stundtals är det dock otroligt lockande att bara lägga sej ner, ge upp. Det är väldigt svårt att se framåt när allt är svart, men ändå behöva röra sej i den riktiningen. Ångestens tunga dimma gör det svårt att hitta rätt. Ingen gav mej en karta eller kompass. Var hittar man det?
Var är manualen för att överleva? Jag har fått skriva en egen, men det är ganska bristande, det saknas en hel del väsentliga delar.

Det får gå ändå

Ny design igen. Är väl inte riktigt som jag vill ha den men jag fattar ju NADA om hur man gör. så det blir som det blir

Känner mej helt tom på ord men ändå med ett extremt behov av att skriva av mej. Men var hittar jag orden som beskriver allt då.
Sitter och lyssnar på amanda-hallelujah om och om igen. Den gör något med mej, men jag kan inte sätta ord på känslan. Det är lixom som att allt annat försvinner. Den är magisk.
Men allt kommer såklart tillbaka när musiken tystnar. Det är ju så. man kan fly verkligheten en kort stund men den återkommer alltid.
Jag brukar kunna fly in i skrivandet och pysslandet men på senaste tiden har inspirationen försvunnit. Jag sitter med papper, pennor, bilder framför mej och har ingen aning vad jag ska göra med dem. Var sitter var, hur ska det se ut. Förut satt jag alltid och planerade nästa scrap/bild, men nu finns inte ens inspiration till det. jag vill ha den tillbaka! Jag vill pyssla mej bort från allt jobbigt, koncentera mej på limmet, pennan, bilden, bandet, glittret.
Men allt jag gör är att stirra mej blind på ett tomt papper.
Mitt huvud är dock allt annat än ett tomt papper. Så mycket pågår där men jag tänker inte sitta och vältra mej i mina problem här. Min ångest får stanna hos mej nu.

Ge mej orden och bilderna tillbaka, tack

Sakta smulas jag sönder, bit för bit för att förhoppningsvis kunna byggas upp till den jag vill vara. Den starka, med kontroll, dem smala, som får ögon att spärras upp.
Jag vill använda mina egna trötta, blåkantade ögon till att SE, att verkligen se. Upfatta saker som händer med de som betyder något.
Jag vill byggas upp till att bli ett med Ana.
Äntligen kunna hitta den kontroll jag så länge saknat, att själv kunna styra över mina handlingar, att inte bara se mej själv göra de saker jag inte vill, men inte kunna stoppa det.

Eller så kommer jag ligga kvar i en smulig hög....