MaryJane

Idag känner jag mej lätt manisk. Kroppen tog igen en massa sömn inatt, jag är under 50 kg :D
Nu är det bara att tuta och köra. Pratat med läkaren, seroquel är officiellt borta. Han tyckte vi skulle köra på såhär ett tag nu, funkade det inte skulle vi se om man skulle sätta in något annat. Jag tyckte det var likabra, jag har egentligen inte råd att skaffa en till medicin heller. Jag har inget apotektskonto och mitt frikort gick just ut. Bara efexor och lyrica är dyr så det räcker. Men i vanlig ordning glömde jag nytt recept på atarax, men nu när jag inte tar sero kanske jag inte får lika mycket myrkrypningar.

Idag ska mat inhandlas. ID-kort ska hämtas ut, bankkort kom på posten. Med rätt namn :P
Men vad ska jag pyssla med nu? Kanske just det jag ska göra, pyssla lite. Har julkort som väntar på att göras.

Blir mest att jag skriver här nu, inte lika många vet om den här...

Livet är allt annat än roligt. Även om jag tycker om att jag inte äter nästan nåt nu så får jag panik vid tanken på hur mycket som är kvar. Hur lång tid det kan ta. Jag är livrädd att det ska hålla ett tag, jag börjar se resultat och så faller jag ner i ätar-träsket igen. Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag orkar ta mej upp ur det. Men jag vet inte hur länge jag orkar svälta och leva på adrenalin-kicken heller.
Jag ska spendera ickeexisterande pengar på modifast imorrn, iaf en förpackning, så jag klarar mej tills näringsdrycker infinnes. 
Jag har en magomväldande, huvudvärksprängande ångest inför söndagen. Tänk om jag inte klarar av det? Ska jag spy tills jag svimmar eller gråta tills jag blir uttorkad. Eller skära tills jag blir blodtömd.
Att bara acceptera faktum vore en hit men det känsn ju inte så troligt. nej.
Men men, några alimemazin och frugans hand så kanske jag inte skär av mej halspulsålsådern iaf. :/
Jag vill gå tillbaka halva mitt liv och INTE välja denna väg. Att inte på nåt sätt ta det beslutet.
Även fast jag säkert djupt inne visste, så trodde jag inte då att detta skulle bli en del av mej, att det skulle följa med, att det skulle bestå.
FAN

herreshite vad trött jag är. sju dåliga timmar på två nätter. har bara vändit å vridit på mej, in och ut ur sömnen. Jag ser dubbelt och suddit och kan inte tänka ett tanke klart.
Blir nog ingen hög tankeverksamhet idag. Soffa och dålig tv.

mer sen

Jag känner hur kämparglöden sakta rinner av mej. Orken sinar och sinnet ställer in sej på att detta är mitt liv. Jag får finna mej i det här, som det är. Jag orkar inte längre kämpa emot självskadebeteendet, orkar inte slåss mot matspöket, mot ångesten som har flyttat in i mej. Den tar över min personlighet, den är ett med mej nu.
Jag vet att jag kommer finnas kvar, jag kommer leva vidare men jag vet inte om jag längre kommer vara samma person. Eller har jag redan för länge sen ändrat personlighet?
Som jag tidigare nämnt, det känns som att jag har ett helt annat liv nu. Jag sörjer det gamla ibland, men det är inget jag vill gå tillbaka till. jag kan inte heller, det är slut, över. This is me now.
De som följer med mej gör det, de är isf de som är äkta.
I'm free to decide, and I'm not so suicidal after all...

Varför tänker jag så mycket på dej, varför nu? Varför hänger jag kvar vid dåliga minnen av dej? Du har skadat mej psykiskt alltför många gånger, men jag kan inte hata dej. Det sorgliga är att du inte ens förstår vad du gjort, vad du fortfarande gör. Ärren sitter djupt inne, från barndomen. Jag kan inte glömma.
Vissa saker är ändå försent att göra något åt. Det är sånt jag får leva med. Även du, om du mot all förmodan kommer ihåg. Eller om du ens tycker du gjort fel. Jag tror inte det.
Det var meningen att du skulle ta hand om mej, se efter mej, hålla mej när jag var rädd och ledsen.
Du skulle se min smärta och agera. Lyssna, förstå, gråta med mej.
Inget av det hände. Nu är det försent, jag behöver dej inte längre, inte på samma sätt. Men jag kommer förevigt sakna det jag inte fick. Och jag kommer förevigt att undra varför du gjorde som du gjorde.
Vissa minnen är så vidriga att jag inte vill minnas, men på samma sätt vill jag inte heller glömma, vill inte tappa den sanna bilden av dej.
Du behöver inte längre försöka bry dej, du behöver inte längre låtsas ha dåligt samvete för de du inte gjorde eller för den delen, DET du gjorde.
JAG behöver inte längre gråta över dej, men nog fan gör jag det ändå. Jag sörjer det jag gick miste om, det jag borde fått, det jag hade rätt till.
Jag önskar jag kunde släppa taget, men jag kan inte hjälpa att jag trots allt älskar dej.

Illamåendet blir värre, trycker på hela tiden. Sitter och sväljer och sväljer, men inget kommer upp. Står emot lusten att tvinga mej själv att kräkas. Det vore som att tigga om att hamna där igen. Det vore så enkelt. Två fingrar i halsen, så var det över och jag kanske mår lite bättre. Men hur lätt är det inte att tänka"bara två fingrar i halsen så mår jag bättre" även om det bara gäller ångest över det man ätit?  Balansgång.
Mitt psyke går balansgång oxå. Det är vingligt till tusen och vilken sekund som helst kommer jag ramla av linan med en krash. Och det kommer inte blir ett litet smidigt fall då jag reser på mej, torkar av byxorna och visslar vidare. Åh, nej, det kommer smälla. Hårt. Och jag vet inte hur jag ska göra för att återfå balansen.
Jag har fastnat i tankarna om att "om jag bara slutar äta och gå ner i vikt så blir allt bra". För egentligen, hur bra mådde jag på 39 kg? Visst, klart bättre än nu, men bakom allt så var det inget vidare. Det var dock ingen som visste om nåt då, jag log, jag var social, jag dolde väl hur jag svalt, jag grät inte öppet, ag skar mej inte, jag petade inte mej piller, men vem vet, eller piller eller två hade kanske varit bra? Jag vet inte, det känns som ett helt annat liv. Inte många som var mina vänner så har följt med mej fram till nu, inte på samma sätt som då. Jag vet inte heller om jag sörjer.

jaja, nu har jag varit djup för resten av året

jag äter massa skräp idag. Orkar inte känna efter hur jag mår över det.
jag har köpt allevo så nu ska jag ENDAST ÄTA DET! eller ja, kanske varva med lite smoothies så jag inte blir totalt ruinerad på kuppen.

ja

Just nu är jag ruuuuskigt sugen på att spy upp all min middag men jag skaaaa låta bli. damnit. Ska det vara så jävla svårt att få äta utan att vilja dö efteråt.
och ska det vara så jävla svårt att få våghelvetet att gå NERÅT!

uuuh fy fan vad jag mår räv. komme säkert bli hundra stabvfel men shit the same. sitter å kalslvettas, yr sm stryk. känner mej skitkonstig. för mycket godis kanske? fan vet, men jag mår såå inte bra iaf.
funderar på att ta lite sömnisar å sova men jag är rädd at effektenb lir jävligt fel och jag får nån jävla psykos eller nåt ist.
uuuh, crap. känns lagom kul det här.

Nae, det gick som sagt inte att stå emot mer =/
men jag är inte så brydd längre heller. Det har känts ok ett par dagar nu men jag känner att jag rasar neråt igen. FORT.
Min hjärna är helt mos, jag kommer inte ihåg vad jag sagt, vad jag gjort.
Jävla fitt-seroquel ger mej ökad aptit och om inte den skiten går öve snart så tänker inte jag fortsätta med den, då får jag klara mej med lyrica. Men jag ska häda ut ett tag till, kanske blir det bättre. men jag ahr redan gått upp massor i vikt, jag vill inte gärna bygga på det.
Mitt godis funkar inget vidare heller. damnit. behöver mer av den andra sorten, men varfan ska man hitta det?

gaah, kan jag inte barafå försvinna in en annan värld, där jag varken känner, tycker, tänker. Å mest av allt, inte äter.
Jag vet att jag gnäller som fan om det å så, och jaa, jag är uteseendefixerad när det gäller mej själv. Jag vill inte gå upp mer i vikt, jag vill inte se ut såhär, jag vill bli smalare. Därmed har jag inte sagt att jag tycker andra människor måste vara übersmala, det ä shitthesame för me. det gäller MEJ MEJ MEJ!
ok?

Ska snart ut med vovve sen ska jag roa mej lite fram till midnatt då jag ska se film. Ska försöka photoshopa lite

nu går det inte att stå emot längre...

Smällen känns aldeles för nära nu. varit som en bomb hela eftermiddagen.
Träffade henne i stan men det kändes helt konstigt. Nästan som att jag avr lite osynlig. men men, så är det väl.

smuttar på lite alkohol fast jag känner att det kanske inte är en sån bra ide. men med lite tur blir jag bara avslagen istället för galen.

FAAAN! Jag pallar inte med allt jävla skit. det är väl som hon säger, det är över nu, det är slut.
Men det är kanske lika bra, det tär ju att bara bråka. Rent ärligt vet jag faktiskt inte om jag har nån videra lust eller behov att höra vad det är hon vill ha sagt. men jag kan väl gå med på det I guess.

Nu ska jag snart se Idol, dricka lite mer och hoppas att det inte blir slakt. men det känns nära till hands. fan! det kändes ju helt okj när jag vaknade idag. men å andra sidan har jag haft den här molande känslan länge, av attt allt ska spricka. så det kommer väntat när det väl kommer

Sitter här som i en dimma. Vill hem, men får nog skjuts snart.
Min hjärna är bara mos, jag orkar inte hålla reda på nåt. när jag kommer hem ska jag sooova innan det är dags att gå ut med puff. ingen ide att hålla sej vaken.
eller så hetsäter jag smulpaj. jajemen

Ångesten trycker på som vanligt. nu har jag fan dödsångest oxå, det trycker som fan över bröstet, vänster sida för att göra det jävligt. jag kommer dö av en hjärtattack inatt. skulle då inte förvåna mej. eller kanske inte, men det känsn ffan så. ont gör det oxå. och jaa jag vet, det är en biverkning av lyrican med tryck öve bröstet men det hjälper inte mejh att vera.
stava kan jag inte heller men för en gång skull orkar jag inte sitta å ändra allt. ni fattar säkert ändå.

mitt lilla återfall var ju förståss laxerpiller för den om inte fattade det.  å jag sa att jag kommer att "använda dem sparsamt"...hmm, vi ser väl det.
jag vill ju bara bli smal nån jävla gång. sådär som jag var. ska det vaar så förbannat svårt.
bort med choklad, chips. allt sånt. promenera mera.
det är ju bara så jävla svårt. choklad är bra tröst och motion är jag inte direkt övermotiverad till. jag orakr ju lnappt gå till köket om jag står i hallen. en meter lixom.
men NÅNJÄVLGÅNG ska jag SKÄRPA MEJ!!
(men först ska jag mest troligt skära mej.tappade bara en bokstav)
såhär vill jag se ut igen

egentligen är jag redo att avsluta allt nu men det går inte. jag har en fru jag inte vill lämna, en frida jag måste hålla kvar vid, en bubt djur som betyder nåt, men ändå...THIS SUCKS.

JAG ÄR ETT FÖRBANNAT JÄVLA FETTO!!!

men vi kompromissarar,. jag lever vidare, men jag går å skär mej lite jävla-tok-lagom

Jag må verka lugn och harmonisk nu, men ångesten sliter och river mej på insidan. depressionen har lättat en liten smula så ångesten fick mer plats.
Medicinernas biverkningar är allt annat än roliga heller. känner mej mycket ointelligent. Yr, darrig. ibland känns det som kroppsdelarna ska ramla av. eller att det inte finns nån mark under mej, att jag faller faller faller och jag kliver av stolen.
Om jag går nånstans så jag efter ett tag undra hur jag tog mej dit, har inget minne av det. Inget alls.

och mina kvällsliga svullanden fortsätter. men det måste få ett SLUT NU

nu rycker mina händer så jag inte kan skriva mer

skickat iväg frugan med plingplongbil efter att hon svalt ett piller eller 12 för mycket. kan inte säga att det inte var väntat, men ändå :/
Får hon inte den där sängen i säter nu så är det fanimej nåt fel. argh

orkar inte skriva mer