MaryJane

Mot bättre vetande vägde jag mej idag. Ingen bra sak. Sen gick det bara utför. så klockan är snart 11 och jag har redan ångest för en hel vecka. Inget har riktigt gått som det ska såhär på morgonen och det kommer säkerligen inte bli bättre.

Jag hade tänkt skriva nåt bra, nåt djupt. men nej, det kommer bara bli gnäll.

så jag slutar nog

funkar den här designen? syns allt å så?
hehe nu bör ni slippa mardrömmar iaf :P

Har knölat i mej 4 allevo fiber med ett stort glas vatten och är ändå hungrig!! vafan!
men den psykiska hungern är värre. det är den jag måste jobba bort. MIn mage kan lätt svälta i en vecka, men mitt psyke pallar inte.
Den psykiska hungern tar till slut över och vill bara ha mat mat mat.
Jag behöver inte ens vara hungrig, det spelar ingen roll. JAG HATAR DET

Mycket gammalt skit börjar komma upp till ytan. Små minnesglimtar av det förflutna. Inte alltid dåliga saker, men jag får ändå en viss inblick i det hela. En viss förståelse.
Jag tycker ändå att jag var ett ganska lyckligt barn, men när jag tänker efter så kanske jag inte var det. När slutade jag vara glad? När insåg jag att livet inte var en dans på rosor, när slutade dagarna vara fyllda av skratt och lek?

Jag minns en gång när jag fortfarande var barn, kanske inte mer än 6 år gammal, så tog min mamma med mej för att hälsa på hennes "bästa vän". Grejen var att hennes vän var inlagd på psyket, ett benrangel, nära döden pga anorexi. Jag funderar fortfarande på hur det egentligen har påverkat mej. jag borde väl ha blivit avskräckt, sett till att inte hamna i samma situation?
Nu har jag iofs inte hamnat just i den situationen. Nästan benrangel, ja. men aldrig inlagd å aldrig nära döden, men ändå. I nästan hela mitt liv har jag vetat vad anorexi varit, vad det gör med en människa. Likväl har jag hamnat i skiten själv?
Antagligen så låg det nära till hands när jag ville gå ner i vikt. jag kunde alla knep, jag visste hur det gick till. varför krångla när man kan ta den enkla vägen?
Just det faktum att jag som elvaåring inte KUNDE äta har väl bidragit. Att varje tugga jag åt nästan kom upp igen. att jag fick ta minimala tuggor, att en portion kunde ta två timmar att få i sej.
Jag har omedvetet blivit matat (no pun intended) med anorektisk livstil.

hurra

Återigen är halsen trasig, fingrarna luktar spya. Tänderna måste väntas med att borstas.

och återigen har piller intagits och huvudet förvandlats till bomull
 Jag har så mycket att skriva men orden sitter som fastklistrade i hjärnan och vill inte komma ut i skrift. Allt är så inpräntat i huvudet redan, att jag inte vet hur man sätter orden någon annanstans.
Kan bero på kemisk blockering förståss, iaf nu. Men känslan har suttit i hela dagen.
bläh

Såg dokumentären Thin (igen) imorse och jag slås över hur mycket jag känner igen mej I Brittany. En 15-årig tjej med ätstörningar som inte vill bli frisk. Hon slåss MOT hjälpen och allt hon vill är att återgå till att vara riktigt sjuk och så smal som hon drömmer om. Hon gråter ut inför alla och säger att det är hennes mamma som  tvingar henne till behandling, att hon inte vill att någon ska vara arg på henne eller för den delen oroa sej för henne.
En annan patient delar med sej av de störa beteenden ätstörningarna har gett henne och brittany fortsätter gråta och svarar med att det är JUST SÅNA SAKER HON SAKNAR!
Brittany har på något sätt blivit ett med sin ätstörning, sjukdomen gör henne smal vilket är precis vad hon vill och hon är inte redo att ge upp den.

Precis så känner jag. jag vill inte klassas som an pro-ana anorexic wannabe, jag är medveten om att det är en hemsk sjukdom, jag är medveten om hur den skadar kropp och psyke.
Men precis som brittany kan jag inte släppa det

Det kryper i kroppen och längtan efter de illaluktande salmiaksmakande kapslarna gör mej GALEN! Jag behöver dem nu!
Idag är det värre än på länge, kanske för att siffrorna hånade mej så pass mycket imorse. Det var inte alls som jag hade tänkt mej, men antagligen var det mitt eget fel.
god, somebody save me

vi borde nog bli bättre på att prata om saker så vi slipper konstiga dagbok/blogginlägg som kan misstolkas, pikas, blah blah.

iaf så suger allt. eller nja, egentligen inte heller, men jag mår bara skit. bläh!
och jag är så förbannat på oärliga människor som grundluras men det är ju en helt annan historia

Jag blir oxå rätt arg ibland, av precis samma anledning.
"yo, mary, stig åt sidan, det är inte din tur, bit ihop"
fast det kanske borde vara min tur. Men jag stiger ju gärna åt sidan, jag är inte så viktig, det tycker jag ju inte ens själv. Det blir säkert min tur nångång.

ja jag vet inte

Mitt barndomshem. här mår jag finfint. synd på den dåliga mobilmotagningen och helt urusla bussförbindelsen. men fint är det här :)

Fick mina fina stjärnor igår. Ska göra resten idag.
Träffade även finaste Mia igår. Hon sa mycket bra saker till mej, sånt som jag visste om men som jag inte riktigt tänkt på att jag gör. Sånt som omedvetet smugit sej tillbaka och blivit en del av mitt beteende. Nu är det nog med det. typ.

Idag blir det tatueringar. Fick inte till bilden så fint nu när jag skulle lägga upp den. M:et ska vara större och mer i mitten men det löser sej när vi väl ska sätta det på kroppen :) Sen blir det ju lite stjärnor oxå. Ska bli så fiiint

När jag var liten hade jag och mina kompisar en barnvaktsklubb. Det var väl ganska som namnet säger, vi satt barnvakt åt folk som behövde. Nu gick det ju iofs inte speciellt bra för oss, jag fick ett barnvaktsjobb och sen inget mer, och det var morsans kompis.
I alla fall så har jag nu mer eller mindre mot min vilja återupptagit barnvaktsklubben. Det är dock bara jag som är medlem i klubben, jag har bara en kund och jag tjänar inga pengar på det. Bara ångest.
Jag vill inte längre sitta barnvakt, men jag känner att jag måste, kanske en hel del för min egen skull oxå. För att kanske få en viss sinnesro. Det är dock lite dubbelt där, för genom barnvaktandet får jag även mer ångest och oro, jag kan inte slappna av till fullo. Det kan jag inte heller om jag bara släpper taget. Så vad gör man?